Det är nu årets tjugofemte dag, för nu har vi kommit till den 25 januari. Det innebär bara 340 dagar till årets slut, men en mer, 341, under skottår.
De som har namnsdag denna dag är Paul och Pål och även om just de formerna är ganska nya på dagens datum har de urgammal anknytning till det. Själva namnet Paul är en kortform av det latinska Paulus, som betyder ”den lille”, då det kommer från grekiskans ”paulos”, som betyder ”liten”. Pål är en nordisk stavningsvariant av Paul. Vi är nog vana vid att uttala Paul med diftong, så att man hör både a:et och u:et, men i många språk uttalas kombinationen a-u som å, så att uttala Paul som Pål är inte alls ovanligt – så är det ju t.ex. i engelskan, där man kan tänka på Paul McCartney. Lustigt nog har stavningen Pål använts främst på två vitt skilda platser i Sverige, nämligen Skåne och Jämtland. På danska heter det Poul och en annan svensk variant är Povel, som jag inte har hört talas om på någon annan person än sångaren, humoristen och kompositören Povel Ramel.
I gamla tider stod det Paulus på dagens datum, men vid införandet av 1901 års nl fick det stod kvar. Det ändrades alltså inte till det kortare och modernare Paul, eftersom dagen var en viktig märkesdag i den gamla almanackan. 1986 fick Paulus sällskap av kortformen Paul och kvinnovarianten Paula. Först 1993 försvann Paulus ur almanackan, samtidigt som Paula flyttades till den 22 juni. Istället blev Paul förstanamn här och fick då sällskap av Pål, som flyttades hit från den 22 maj, där det hade införts 1986. Vid införandet av 2001 års nl fick både Paul och Pål stå kvar.
Så, varför hade det då stått Paulus på dagens datum ända sedan medeltiden? Ja, faktum är att dagen hade tre olika namn eller benämningar före 1901, dels Paulus, dels ”Pauli omvändelse”, dels ”Pålsmäss”. Och den Paulus man ville minnas på dagens datum var naturligtvis aposteln Paulus, som ursprungligen hette Saul och var från Tarsos (som numera heter Tarsus och ligger på nuvarande Turkiets sydkust). Namnet Saul är hebreiska och betyder ”den önskade” eller ”den efterlängtade” (alltså på sätt och vis detsamma som det franska Désirée, som har namnsdag den 23 maj). Den mest kände personen i Bibeln med namnet Saul är antagligen den Saul som var Israels förste kung och efterträddes av kung David. Aposteln Saul från Tarsos var också jude och hade fått sitt namn efter kungen, eftersom de var av samma ätt (även om det skilde ungefär 1000 år mellan dem). Han hade romerskt medborgarskap, men var också farisé, d.v.s. att han var kunnig inom judisk lag och strävade efter att se till att judiska traditioner och lagar efterlevdes. Då han var född omkring 5, 4 eller 3 f.Kr. var han jämngammal med Jesus men till en början förföljde han ivrigt den kristna kyrkan – ända tills en händelse inträffade, vilken ägde rum den 25 januari något år i mitten av 30-talet e.Kr. (det ska ha varit någon gång mellan 33 och 36), strax efter Jesu död. Enligt både Paulus brev och Apostlagärningarna i Bibeln var Saul inte en av Jesu följare och kände inte Jesus före korsfästelsen.
Denna dag var Saul på väg mot Damaskus, när plötsligt Jesus uppenbarade sig inför honom (vilket fick honom att ramla baklänges på vägen) och sade: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?”. Saul frågade: ”Vem är du, herre?” och Jesus svarade: ”Jag är Jesus, som du förföljer. Gack nu in till staden [d.v.s. Damaskus] där du ska få veta vad du måste göra”. De män som reste med Saul stod stumma av förvåning. De hörde rösten, men kunde inte se någon som uttalade orden. Saul reste sig, men fann att han inte kunde se något, varför hans följeslagare ledde honom till Damaskus. I tre dagar var han blind och varken åt eller drack någonting.
Detta är vad Apostlagärningarna anger och det var alltså tillfället då Saul omvändes till kristendomen och lika ivrigt som han tidigare hade förföljt de kristna började han nu istället missionera. Det sägs också att det var nu han tog sig namnet Paulus, men det stämmer inte. Som jude använde han sitt hebreiska namn Saul, men som romersk medborgare hade han också sitt latinska Paulus, som han hade fått, eftersom det liknade Saul. Sålunda gick han under båda namnen, både före och efter omvändelsen.
Visserligen var Paulus inte en av Jesu tolv lärjungar, men han räknas ändå till de bibliska apostlarna. Man brukar säga att apostlarna var ”Jesu tolv lärjungar och Paulus”. Alla dagar som hade någon anknytning till apostlarna var under medeltiden halv helgdag och så var det i Sverige fram till 1772, då sådana apostladagar avskaffades som halvt lediga. Men, tidigare var alltså även den 25 januari halv helgdag och till minne av att det ska ha varit den dagen Saul/Paulus omvändes till kristendomen stod här dels namnet Paulus, dels benämningen ”Pauli omvändelse”. Som jag nämnde i samband med biskop Henrik och Henrikslegenden den 19 januari kom många viktigare helgondagar att firas med särskilda mässor och religiösa fester, då man också passade på att hålla marknader, vilket gjorde att de kom att kallas ”Helgonets mäss(a)”. Därför kom den 25 januari också att gå under benämningen ”Pålsmäss”, vilket också stod här fram till helgdagsreduktionen 1772.
Dagen var en av de tre viktigaste vad gällde väderleken i januari månad (de andra två var nyårsdagen [1 januari] och trettondedag jul [6 januari]), för på Pauli omvändelse/Pålsmäss tog man noga akt på vädret och hade en del att säga om det. Jag har tidigare nämnt att både tjugondag Knut (13 januari) och Hindersmäss (19 januari) var dagar då vintern på sina håll ansågs vara halvgången. Dock var det ännu vanligare att den 25 januari ansågs vara den dag då halva vintern hade gått. Därför sade man på flera ställen att lika mycket snö som hade fallit före Pålsmäss skulle falla efter den. I både Dalarna och Hälsingland med flera landskap däromkring fanns risk (eller chans, hur man nu ser det) till den s.k. ”Pålsmässe-uren”, vilket skulle vara vinterns värsta snöoväder (d.v.s. att ”uren” syftade på ett yrväder eller urväder). Det var alltså inte säkert att det blev snöoväder på Pålsmäss, men om det blev det skulle det vara det värsta på hela vintern, så efter den dagen kunde man i viss mån andas ut. I Norrbotten ansågs det som ett gott tecken om det var stora snödrivor denna dag, för det innebar att kornhögarna skulle bli stora när man skördade.
Det var också viktigt att notera närvaron eller frånvaron av solsken på Pålsmäss. Söder om Dalarna ansåg man att om det var solsken och klart väder på Paulusdagen skulle det bli ett gott år. I Halland ansågs det däremot att om solen inte syntes till alls denna dag var man tvungen att spara och snåla på säden, för att ha något kvar till nästa år, eftersom det i så fall skulle bli dåliga skördar. Ifrån finska Österbotten meddelades det att ”skiner solen så länge på Påvalsmässodagen, att en drucken man hinner sadla sin häst, så blir det ett gott år”. På flera håll ansågs det också att björnen vände sig i idet och började suga på andra ramen (d.v.s. att björnen ju sov i idet hela vintern och därför inte åt någon mat, varför han i sömnen fick suga på först ena ramen [tassen] och sedan på den andra). Så har uttrycket ”att suga på ramarna” uppstått som benämning på att ha ont om resurser eller förnödenheter. Att man ansåg att björnen vände sig i idet var just för att dagen vär känd som ”Pauli omvändelse” och det var också därför det var vanligt att räkna dagen som midvinterdag, eftersom man ansåg att vintern ”vände” från att gå mot mer och mer snö och kyla till att gå mot tö och värme. Det var dock inte nådigt om björnen vaknade, när han vände sig i idet, för då skulle han hämnas att han hade blivit störd i sömnen. Det skedde inte genast (än var han för sömnig), men till sommaren skulle han slå ihjäl så många av gårdens djur han bara kom åt. Därför skulle man, precis som jag skrev om den 13 januari) vara så tyst som möjligt, om man var ute i skogen den 25 januari.
I och med helgdagsreduktionen 1772 togs benämningarna ”Pauli omvändelse” och ”Pålsmäss” bort ur almanackan, så att det enbart stod Paulus på dagens datum, men de levde kvar i folkmedvetandet långt in på 1800-talet. Lustigt nog var det också under det århundradet 12 dagars skillnad mellan den julianska och gregorianska kalendern, vilket innebar att när den gregorianska var framme på den 25 januari var den julianska på den 13, som ju var den första av de olika midvinterdagarna. Vid kalenderbytet 1753 var skillnaden bara 11 dagar, så när den nya kalendern var på den 25 var den gamla då på den 14 januari, men numera har den halkat tillbaka till den 12, när vi är på den 25. Alltså dröjer det ytterligare 13 dagar innan den gamla har kommit till den 25 januari, när vår moderna kalender redan är på den 7 februari.
Men, i morgon skriver jag inte om den 7 februari, utan om den 26 januari.
Luddes språk och historia 